anorexia eller bulimi?

Jag har suttit och filosoferat en liten stund över vad jag helst skulle ha,anorexia eller bulimi. Villkoren är att du väger exakt lika mycket vad du än väljer. Jag skulle nog välja anorexi, känslan av kontroll är helt oslagbar. Men så har vi baksidan med yrsel och känsla av hopplöshet. Skulle jag välja bulimi är det för känslan efter att ha kräkts och att ibland kunna släppa kontrollen, men så känner man sig alltid misslyckad. Men jag väljer nog ana ändå. 

fuck this

åt köttfärssås med pasta för en stund sedan, HATAR DENNA JÄVLA KÄNSLAN, ATT KÄNNA SIG MÄTT. Kan inte göra något åt det heller bara för att jag är sjuk.

in;

1 glas blåbärssoppa

1/3 pasta & köttfärssås

1 macka.

ut;

inget.

JAG VILL SPY NU.

dö lite smått

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Andningen börjar bli tyngre, gråten försöker jag stå emot.

Jag känner sakta att jag påbörjar en panikattack.

Slå handen i spegeln?

Rakbladen ligger jämte mig och de lockar något fruktansvärt.

Jag vill se blodiga höfter.

Men vart ska jag skära?

I gamla ärr?

Jag vill inte sjunka till den nivån.

Jag vet att jag kan vara starkare.

Dock vet jag inte om jag orkar bry mig.

Eller om jag ens vill vara stark.

Jag förtjänar att ha ont.

Må dålig, sämre, sämst.

Jag vill ringa någon.

Jag vet inte vem.

Jag vill inte visa mig såhär.

Jag vill inte vara sådan här egentligen.

Jag trodde jag var på bättringsvägen,

eller nja men bättre än innan.

Jag måste försvinna, låta mig dö lite smått.

Tvinga mig själv att de enda som gäller är skinn och ben.

Jag måste bara kunna stå på benen, mer behövs inte.

Vatten räcker.

Allt annat är äcklig.

Fattar inte varför jag äter.

Tjockis.

Jag fattar inte varför jag har så svårt.

Det har varit så lätt tidigare.

Jag måste komma tillbaka.

Jag kan inte vara såhär.

Jag måste visa mig bäst.

Få höra kommentarerna igen.

Fast värre denna gången.

Kanske till och med för mycket.

Få andra att bli så oroliga att de tror jag ska dö snart.

Jag vill, jag ska, jag kan.

Så svårt är de inte.

Jag har kommit långt innan.

Jag ska bara komma längre igen.Peppa mig.

the beginning

Jag hatar att blogga, jag har alltid hatat det. Men ibland finns det saker som man inte kan säga till folk för att man skäms, eller att man är rädd, och ja ni fattar.. alla dom sakerna ska jag skriva här, genom att vara anonym. Jag håller på att spricka, explodera av sånt som jag inte kan berätta. Jag hoppas att genom att skriva här, kommer det att hjälpa mig lite. Jag behöver inte medlidande eller något, jag vill bara att folk ska förstå.
Det skulle vara bra med läsare (vilket jag inte tror att jag kommer få så många av) men bloggen är till för mig själv.. om min ätstörning, det som jag aldrig vågar prata med människor om. Jag pratar med mig själv ibland, tänker att det är någon som lyssnar och förstår, som sitter rakt framför mig och bara lyssnar, lyssnar och lyssnar. Känner mig lättad för en stund.
Vill skära bort ångesten som om det vore fett i kroppen.