dö lite smått

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Andningen börjar bli tyngre, gråten försöker jag stå emot.

Jag känner sakta att jag påbörjar en panikattack.

Slå handen i spegeln?

Rakbladen ligger jämte mig och de lockar något fruktansvärt.

Jag vill se blodiga höfter.

Men vart ska jag skära?

I gamla ärr?

Jag vill inte sjunka till den nivån.

Jag vet att jag kan vara starkare.

Dock vet jag inte om jag orkar bry mig.

Eller om jag ens vill vara stark.

Jag förtjänar att ha ont.

Må dålig, sämre, sämst.

Jag vill ringa någon.

Jag vet inte vem.

Jag vill inte visa mig såhär.

Jag vill inte vara sådan här egentligen.

Jag trodde jag var på bättringsvägen,

eller nja men bättre än innan.

Jag måste försvinna, låta mig dö lite smått.

Tvinga mig själv att de enda som gäller är skinn och ben.

Jag måste bara kunna stå på benen, mer behövs inte.

Vatten räcker.

Allt annat är äcklig.

Fattar inte varför jag äter.

Tjockis.

Jag fattar inte varför jag har så svårt.

Det har varit så lätt tidigare.

Jag måste komma tillbaka.

Jag kan inte vara såhär.

Jag måste visa mig bäst.

Få höra kommentarerna igen.

Fast värre denna gången.

Kanske till och med för mycket.

Få andra att bli så oroliga att de tror jag ska dö snart.

Jag vill, jag ska, jag kan.

Så svårt är de inte.

Jag har kommit långt innan.

Jag ska bara komma längre igen.Peppa mig.